får ett gigansiskt leenede när jag tänker tillbaka på den bästa dagen i mitt liv, som utspelade sig för exakt ett år sedan.
hela mitt liv har jag väntat på livet.
Just nu gör det ingenting att jag aldrig lär mig av mina "det händer något drastiskt i mitt liv, jag måste göra en förändring snabbt - helst i håret för då ser alla att det har skett en föränndring i mitt liv", som just nu har resulterat i att jag ser ut som en mänsklig pudel. för jag har sprunigt blodomloppet, en mil på 56 minuter och om jag vore en grek skulle jag vara "stolt som tuppen", men nu är jag bara en helt vanlig svensk så jag är bara stolt över mig själv. så mycket att det nästan inte gör någonting att erik sprang om mig 500 meter innan mål, bara nästan.
Hur berättar man för någon man tycker om, att hela ens liv är upp och ner?
och att man drömmer om drömmar.
