Det är som att äntligen få besegra sig själv.
För det är så det känns, och jag kan inte beskriva det på något annat sätt. För på något vis är det som så, att jag har besegrat mig själv. Och det är bra på alla sätt och vis. Jag är bra.
Tydligen måste man dö några gånger innan man kan leva.
Sedan jag vaknade av kattbufflande nos i morse, har regnet bara ökat i intensitet. Jag har gjort ett val, ett val för mig och det känns konstigt. Med ett saknat minne från flera månader, sitter jag på landet, som jag så många gånger tidigare avskytt. Men nu kan jag inte se någon bättre plats. Det kan verka melankoliskt, fast det bara är harmoniskt och självvalt.
Hur kan du vara säker på att himlen är blå och inte vit?
snälla säg att du är mest min
November kan du vänta, jag är inte klart med Oktober än.
För höstregnet drar inte längre ner mig, för katten trycker sin varma päls mot min sjuka kropp och för söndagarna är det heligaste jag har. Hösten, jag kan inte sluta förundras varje år över hur vacker du är. Det är nu jag får klarhet i allt, när dina friska vindar slår mot min kind, när trädens löv bildar ett brandrött hav över marken och när korta promenader blir till långa kaffestunder.
Att desperat söka efter förändring och skaffa sig kontroll igen.
Varför känns det som, som att jag har varit med om detta förr?
För första gången på tre veckor lyser solen. Och jag får nu skämmas över hur jag låter mig förföras av vädret, och skämmas över min desperata längtan efter förändring. Nu när jag sitter med solen i ögonen med min alldeles förkorta och sena lugg. Men det är först nu jag förstår, hur riktig befrielse känns. Letar ständigt efter befrielse, tills det nu har blivit som ett beroende.
Hösten då vi lärde känna varandra.
Att behöva stiga upp klockan fem minst tre av fem dagar i veckan, varje vecka trodde jag aldrig skulle kunna kännas såhär fridfullt. Det är fortfarande varmt nog för att inte behöva bära dubbla tröjor under vårjackan som nu har blivit höstjackan. Och att sitta på en nästan ödslig spårvagn och iaktta främmande människors rutiner. Hur alla människor har sina platser i vagnen, och hur musiken känns synkroniserad med varje person vars liv jag fantiserar ihop. Det är som att man ser allt så klart, att man förstår sina tankar och fylls av tusen möjligheter.
Sanningen är verkligheten
Nu låtsas vi att vi är någon annanstans ett tag.
Efter en sommareftermiddag med var sin öl i hand, konstaterades det att vi skulle passa bra som varandras ressällskap. Det bestämdes att vi skulle tänka på det över sommaren. Sommaren gick och reslusten steg! När höstmörkret började närma sig, slogs det fast att vi skulle bila rund nya zeeland i över vintern. Nu är vintern snart här och det är dags för oss bege oss ut i den stora vida världen. Har nog aldrig längtat så länge efter att få vara instängd i en bil i nästan två månader. På återseende.
Säg bara orden, jag är där.
Spårvagnsspåren renoveras, det regnar konstant, löven har börjat gulna och fingervantar behövs när man cyklar till stan. Allt detta tyder på att hösten är här. Och det känns som att jag inte har sovit på sju dagar, vilket nästan stämmer. Tror stillheten skrämmer mig och upprymdheten inför framtiden, gör mig sömnlös. Jag drick allt mer rödvin och har helg mitt i veckan. Trots allt kommer det nog bli en fin höst - en känsla jag har.
om inte du, så när.
om jag inte är för mig själv, vem ska då vara för mig?
Och om jag bara ä för mig själv, vem är jag då?
Och om inte nu, så när?
Hur vet du att du inte kan simma, förren du har drunknat?
Fick meddelande att omtentan var rättad, omtentan jag vet att jag klarade. Beskedet som skulle lugna mig om jag fick det synligt på papper. Halvvägs upp till geografiinstitutet inser jag, vem skulle jag ringa och dela glädje med? Jag skulle i vanliga fall ringa mamma, min mamma som vet hur mycket jag har kämpat och mått dåligt över allt skolarbete, skolarbetet som tar upp hela min vakna tid. Hon skulle förstå min lättnad och glädje. Men nu går inte det, nu när dom befinner sig på andra sidan jordklotet. Vem annars skulle förstå på det sättet, och verkligen vara innerligt glad?
Det har varit många gånger nu, jag har frågat mig själv, är det värt det och kommer det att vara värt. Helt ärligt, det kommer det inte. Det är bara något som ska förhoppningsvis visa mig vägen, vägen fram. Och när jag tänker på det, så nej, det kommer inte visa mig vägen fram. Det är bara något som jag kommer få leva med och påminna mig om hur hårt och jobbigt det var, men att jag klarar det. Nån gång åtminstonne. Vet inte om det är något motiverande eller inte. Men just nu känns tiden då jag kan titta tillbaka på det här, väldigt långt borta. Det är allt jag vet nu och att det pressar mig mot botten.
flera vackra dagar att stänga in sig på.
under flera veckors tid, vart jag än har befunnit mig har jag alltid haft med mig min bok. den engelska sexhundra sidors boken om globala förändringar. boken som har tagit upp större delen av min vakna tid. boken som ger mig ångest. boken som är intressant med som blir en plåga. om en vecka hoppas jag att min väska kommer bli sexhundra sidor lättare, och min kropp ett par kilo lättare. tills dess kommer jag forsätta att leva i någon slags zombie/koma liknande värld.
omdukankanjagomjagkankandu
förstår inte varför man vill så hemskt gärna bosätta sig i kanske landets regnigaste och blåsigaste stad. blir alltid lika besviken när jag upptäcker att jag inte kan cykla till skolan.
nästa som rör mig.
idag räknade vi ut att det kommer ta lite mer än två år innan mitt hår har vuxit ut igen och blivit till min längd. jag kan omedvetet få en ledsen känslan inom mig när jag ser någon med längre hår, som påminner mig om förr. jag vet inte vad det är. men på något sätt känns det inte som mig. vet inte om det beror på att man befinner sig i en främande stad med främande ögonblick och framtid, eller om det beror på all dess impulsivitet och desperationen av förändring för flera månder sen, som faktiskt står sig skyldig till detta misstag? kan något så litet som hår ge en sån trygghet till en människa? att den nästintill känner sig vilsen för att hon inte känner igen personen i spegeln?
Hur berättar man för någon man tycker om, att hela ens liv är upp och ner?
och att man drömmer om drömmar.
För även om du och jag är på samma ställe och är med om samma sak, så är vi olika människor och därför blir det olika. Jag ser en sak och du ser något annat.
just nu känner jag mig fruktansvärt bitter och ensam, min mobil har kommit till andra sidan. och jag önskar nu att jag hade varit mer försiktig, och att jag inte hade tre.
du vet så lite om så mycket. och du mindre kommer du få veta.
mina vykort blir allt mer oformulerade och bildlösa. allt mer som mitt liv. jag skulle kunna skriva om hur fina de två senaste helgerna har varit, eller hur bra det har varit att få ha träffat saknade människor, eller hur mycket framtiden oroar mig, eller hur gärna jag skulle vilja dra tillbaka tiden, eller hur underbart och frustrerande det kan vara på dela på 3kvm, eller hur jag är en fånge i min egna kropp, eller hur jag drömmer om nya platser och en ny tid. men nej. utan jag lämnar allt osagt och låter "läs mellan raderna" sköta sitt.
tom är ingenting och det var tomt i mig
man brukar säga att allt arbete är värt i slutändan, och mitt pris är visst magkatarr. det passar så fint in i mitt liv just nu, precis som allt annat här i världen. januari har aldrig varit min månad, men i år tar den nog allt priset. annars så äter jag min dagliga beskvi eller desirébulle och sätter 32 kvm på prov.
