finafebruari

Att behöva stiga upp klockan fem minst tre av fem dagar i veckan, varje vecka trodde jag aldrig skulle kunna kännas såhär fridfullt. Det är fortfarande varmt nog för att inte behöva bära dubbla tröjor under vårjackan som nu har blivit höstjackan. Och att sitta på en nästan ödslig spårvagn och iaktta främmande människors rutiner. Hur alla människor har sina platser i vagnen, och hur musiken känns synkroniserad med varje person vars liv jag fantiserar ihop. Det är som att man ser allt så klart, att man förstår sina tankar och fylls av tusen möjligheter.