finafebruari

Att hösten är här, kan man inte ta miste på. Den kom lite som ett slag i ansiktet på mig, när jag klev av planet från ett sensomrigt Paris. Men nu blir det blå strecket på termometer bara kortare för var dag som går och bladen på träden blir färre och eldfärgade. I dag är hösten som finast utanför mitt sovrumsfönster, men här ligger jag med feber och en svullen hals. Det blir tydligen så om man lever fyra dagarn i en famn som man inte varit nära i en knappt månad. Och Paris kommer alltid att vara kärlekens stad och staden jag har ful hårfärg.