Hösten då vi lärde känna varandra.
Att behöva stiga upp klockan fem minst tre av fem dagar i veckan, varje vecka trodde jag aldrig skulle kunna kännas såhär fridfullt. Det är fortfarande varmt nog för att inte behöva bära dubbla tröjor under vårjackan som nu har blivit höstjackan. Och att sitta på en nästan ödslig spårvagn och iaktta främmande människors rutiner. Hur alla människor har sina platser i vagnen, och hur musiken känns synkroniserad med varje person vars liv jag fantiserar ihop. Det är som att man ser allt så klart, att man förstår sina tankar och fylls av tusen möjligheter.
Blundar tills jag skymtar lyckan och jag vet att allt är för bra nu. Allt är bra nu.
Ett halv år senare, möts vi här igen. Då var det vår och nu är det höst. Och vindarna är lika friska nu som då men lyckan är nu genuin. Som att spendera en heldag på en uteservering och känna hur vinden smeker min hud som inte ryms under filten. Att sitta och prata om hur ett dröm universum skulle se ut och hur det skulle vara att en dag vakna upp i någon annans skor eller om hur ens egenpåhittade djur skulle se ut och vara. Hösten, du är så himla vacker och jag ser fram emot att leva tillsammans med dig till max i år. Och jag tror att det är dags för ett mer kontinuerligt besökande här.
