Det är som att äntligen få besegra sig själv.
För det är så det känns, och jag kan inte beskriva det på något annat sätt. För på något vis är det som så, att jag har besegrat mig själv. Och det är bra på alla sätt och vis. Jag är bra.
Tydligen måste man dö några gånger innan man kan leva.
Sedan jag vaknade av kattbufflande nos i morse, har regnet bara ökat i intensitet. Jag har gjort ett val, ett val för mig och det känns konstigt. Med ett saknat minne från flera månader, sitter jag på landet, som jag så många gånger tidigare avskytt. Men nu kan jag inte se någon bättre plats. Det kan verka melankoliskt, fast det bara är harmoniskt och självvalt.
Hur kan du vara säker på att himlen är blå och inte vit?
snälla säg att du är mest min
November kan du vänta, jag är inte klart med Oktober än.
För höstregnet drar inte längre ner mig, för katten trycker sin varma päls mot min sjuka kropp och för söndagarna är det heligaste jag har. Hösten, jag kan inte sluta förundras varje år över hur vacker du är. Det är nu jag får klarhet i allt, när dina friska vindar slår mot min kind, när trädens löv bildar ett brandrött hav över marken och när korta promenader blir till långa kaffestunder.
Att stå genomblöt under sommarhimlens enda moln och se hur barnet tappar sin glass i hundbajs. Och le.
Att sitta på balkongen med en mjuk katt i knät och blicka ut över ett grönskande Göteborg som är omringat av blixtrar och hur man känner hur närsomhelst kommer regnet att falla fritt från himlen. Det är nu allt faller på plats, och jag äntligen kan tänka klart.
När det emotionella har fått styra och du inte längre kan motivera dina handlingar och mitt beteende. När de sena danskvällarna har bytts ut mot tidiga löpturer och lösgodis handlandet har ökats från en gång till två gånger om dagen. Är det detta som kallas för plus minus noll? eller är det bara ett skamligt beteende?
När du känner att det är återigen dags att ta kontrollen över någonting som du inte vet vad det är. Och vad är kontroll? Kan man ens ha kontroll över det emotionella?
Att desperat söka efter förändring och skaffa sig kontroll igen.
Varför känns det som, som att jag har varit med om detta förr?
För första gången på tre veckor lyser solen. Och jag får nu skämmas över hur jag låter mig förföras av vädret, och skämmas över min desperata längtan efter förändring. Nu när jag sitter med solen i ögonen med min alldeles förkorta och sena lugg. Men det är först nu jag förstår, hur riktig befrielse känns. Letar ständigt efter befrielse, tills det nu har blivit som ett beroende.
Hösten då vi lärde känna varandra.
Att behöva stiga upp klockan fem minst tre av fem dagar i veckan, varje vecka trodde jag aldrig skulle kunna kännas såhär fridfullt. Det är fortfarande varmt nog för att inte behöva bära dubbla tröjor under vårjackan som nu har blivit höstjackan. Och att sitta på en nästan ödslig spårvagn och iaktta främmande människors rutiner. Hur alla människor har sina platser i vagnen, och hur musiken känns synkroniserad med varje person vars liv jag fantiserar ihop. Det är som att man ser allt så klart, att man förstår sina tankar och fylls av tusen möjligheter.
Blundar tills jag skymtar lyckan och jag vet att allt är för bra nu. Allt är bra nu.
Ett halv år senare, möts vi här igen. Då var det vår och nu är det höst. Och vindarna är lika friska nu som då men lyckan är nu genuin. Som att spendera en heldag på en uteservering och känna hur vinden smeker min hud som inte ryms under filten. Att sitta och prata om hur ett dröm universum skulle se ut och hur det skulle vara att en dag vakna upp i någon annans skor eller om hur ens egenpåhittade djur skulle se ut och vara. Hösten, du är så himla vacker och jag ser fram emot att leva tillsammans med dig till max i år. Och jag tror att det är dags för ett mer kontinuerligt besökande här.
Sanningen är verkligheten
Som bambi på is fast på riktigt, kanske.
Jag har varit på andra sidan jorden och vänt. Två månader, i en bil med två minuters egentid. Ensamheten är inte så viktig längre. Men ensamvarg, du är kvar. Det är alltid en vilsen tiden, men du har vuxit upp och nu är det dax. Vem är du?
Du kan inte längre identifiera dig med den du var i tre år, sju månader och tretton dagar. Du är du, inte ni. Det är 61 kilo och 172 centimeter dig som du ska lära känna. Hej. Du får en månad, ett år, ett decenium, ett liv på dig.
Nu låtsas vi att vi är någon annanstans ett tag.
Efter en sommareftermiddag med var sin öl i hand, konstaterades det att vi skulle passa bra som varandras ressällskap. Det bestämdes att vi skulle tänka på det över sommaren. Sommaren gick och reslusten steg! När höstmörkret började närma sig, slogs det fast att vi skulle bila rund nya zeeland i över vintern. Nu är vintern snart här och det är dags för oss bege oss ut i den stora vida världen. Har nog aldrig längtat så länge efter att få vara instängd i en bil i nästan två månader. På återseende.
Dom säger att det bästa med att varit ifrån varandra är att sedan få vara tillsammans.
Att gå upp alldeles för tidigt en lördag eller söndag, kan vara en av mina favoriter just nu. Att vakna innan alla andra och gärna att morgonsolen skiner som starkast och höstvinden kyler kinderna sådär lagom mycket och spatsera runt i en stilla sovande stad med musik i öronen och ha trädkronor som skiner i eldens alla färger. Bättre egen stund, går knappast inte att få. Det gör att mitt fotfäste blir allt stadigare. Försöker arbete på min kreativitet och har därmed börjat sy tygpåsar och planterat krukväxter, mitt nästa steg är att mönster ge påsarna och vem vet kanske börja steppa.
När nollhetskänslan försvinner och ersätts av något värre.
Börjar tappa fotfästet och har redan tappat kontrollen. Har börjat bli en allt sämre version av mig själv och männskligheten. Jag har slutat leva med min kalender, gör lite det jag vill utan någon större baktanke. Tänker sällan längre än till kvällen, glömmer bort att det kan få konsekvenser. Har någonstans tappat respekten.
