finafebruari

Fick meddelande att omtentan var rättad, omtentan jag vet att jag klarade. Beskedet som skulle lugna mig om jag fick det synligt på papper. Halvvägs upp till geografiinstitutet inser jag, vem skulle jag ringa och dela glädje med? Jag skulle i vanliga fall ringa mamma, min mamma som vet hur mycket jag har kämpat och mått dåligt över allt skolarbete, skolarbetet som tar upp hela min vakna tid. Hon skulle förstå min lättnad och glädje. Men nu går inte det, nu när dom befinner sig på andra sidan jordklotet. Vem annars skulle förstå på det sättet, och verkligen vara innerligt glad?

Det har varit många gånger nu, jag har frågat mig själv, är det värt det och kommer det att vara värt. Helt ärligt, det kommer det inte. Det är bara något som ska förhoppningsvis visa mig vägen, vägen fram. Och när jag tänker på det, så nej, det kommer inte visa mig vägen fram. Det är bara något som jag kommer få leva med och påminna mig om hur hårt och jobbigt det var, men att jag klarar det. Nån gång åtminstonne. Vet inte om det är något motiverande eller inte. Men just nu känns tiden då jag kan titta tillbaka på det här, väldigt långt borta. Det är allt jag vet nu och att det pressar mig mot botten.