finafebruari

idag räknade vi ut att det kommer ta lite mer än två år innan mitt hår har vuxit ut igen och blivit till min längd. jag kan omedvetet få en ledsen känslan inom mig när jag ser någon med längre hår, som påminner mig om förr. jag vet inte vad det är. men på något sätt känns det inte som mig. vet inte om det beror på att man befinner sig i en främande stad med främande ögonblick och framtid, eller om det beror på all dess impulsivitet och desperationen av förändring för flera månder sen, som faktiskt står sig skyldig till detta misstag? kan något så litet som hår ge en sån trygghet till en människa? att den nästintill känner sig vilsen för att hon inte känner igen personen i spegeln?