finafebruari

Att hösten är här, kan man inte ta miste på. Den kom lite som ett slag i ansiktet på mig, när jag klev av planet från ett sensomrigt Paris. Men nu blir det blå strecket på termometer bara kortare för var dag som går och bladen på träden blir färre och eldfärgade. I dag är hösten som finast utanför mitt sovrumsfönster, men här ligger jag med feber och en svullen hals. Det blir tydligen så om man lever fyra dagarn i en famn som man inte varit nära i en knappt månad. Och Paris kommer alltid att vara kärlekens stad och staden jag har ful hårfärg. 

Spårvagnsspåren renoveras, det regnar konstant, löven har börjat gulna och fingervantar behövs när man cyklar till stan. Allt detta tyder på att hösten är här. Och det känns som att jag inte har sovit på sju dagar, vilket nästan stämmer. Tror stillheten skrämmer mig och upprymdheten inför framtiden, gör mig sömnlös. Jag drick allt mer rödvin och har helg mitt i veckan. Trots allt kommer det nog bli en fin höst - en känsla jag har.

Det har gått fyra dagar sedan du lämnade Göteborg, Sverige för en stad med klätterväxter längs husfasaderna och ett språk jag inte förstår. Det har gått tio timmar sedan jag fick någon ny att dela tak med och försöka ta ner ett tjutande brandlarm. Det är mycket som är påväg att hända, samtidigt som allt redan händer. Det är något skrämmande men samtidigt förtjusande med ovishet och framtid, mest skrämmande för min del.