November kan du vänta, jag är inte klart med Oktober än.
För höstregnet drar inte längre ner mig, för katten trycker sin varma päls mot min sjuka kropp och för söndagarna är det heligaste jag har. Hösten, jag kan inte sluta förundras varje år över hur vacker du är. Det är nu jag får klarhet i allt, när dina friska vindar slår mot min kind, när trädens löv bildar ett brandrött hav över marken och när korta promenader blir till långa kaffestunder.
Kommentarer
Trackback
