Tydligen måste man dö några gånger innan man kan leva.

Sedan jag vaknade av kattbufflande nos i morse, har regnet bara ökat i intensitet. Jag har gjort ett val, ett val för mig och det känns konstigt. Med ett saknat minne från flera månader, sitter jag på landet, som jag så många gånger tidigare avskytt. Men nu kan jag inte se någon bättre plats. Det kan verka melankoliskt, fast det bara är harmoniskt och självvalt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0