såhär kan man se ut när man är på väg hem, och är väldigt glad men hemskt trött.
med lite tur får jag känna på kattallergi, igen.
mitt sällskap de senaste dagarna är endast varit mina tunga skolböcker, från morgon till kväll men avbrott för föreläsningar. detta har medfört ett fruktansvärt tungt och trött huvud. men att jag får krama om min kära mor&far i helgen. och det är värt så himla mycket.
du bör växa upp med starka hjärtslag
För två helger sedan hade vi finbesök som tog med sig solsken ner till den regniga västkusten. vi gick på liseberg och insåg att balder blev fruktansvärd obehaglig med lite vin i sig (skyller på det istället för att man håller på att bli vuxen), kollade på Håkan Hellström och kände att kvällen blev ganska så fullbordad. Jag njöt varje sekund av att ha sällskap, av att få se välbekanta ansikten flera dagar. Vi passade även på att dansa som aldrig förr, så mycket att man dagen efter upptäcker ett huggbett i huvudet. Det var så fint att ha fina vänner omkring sig. Så mycket bättre än att försöka plugga till en tenta.
omdukankanjagomjagkankandu
förstår inte varför man vill så hemskt gärna bosätta sig i kanske landets regnigaste och blåsigaste stad. blir alltid lika besviken när jag upptäcker att jag inte kan cykla till skolan.
även, årstiderna vet hur det känns att försvinna samtidigt som man är där
jag har glömt bort att berätta om vår fina trapphuskatt, den söta kattungen som bor en våning upp. den söta kattungen som välkomnar en hem vid entrédörren och som mjauar hejdå när man går. jag tycker om den lite extra mycket, så mycket att jag skulle vilja ta med honom in och krama sönder honom. dock så tror jag att han är en hon, för han har ett rosa halsband med en bjällra.
nästa som rör mig.
idag räknade vi ut att det kommer ta lite mer än två år innan mitt hår har vuxit ut igen och blivit till min längd. jag kan omedvetet få en ledsen känslan inom mig när jag ser någon med längre hår, som påminner mig om förr. jag vet inte vad det är. men på något sätt känns det inte som mig. vet inte om det beror på att man befinner sig i en främande stad med främande ögonblick och framtid, eller om det beror på all dess impulsivitet och desperationen av förändring för flera månder sen, som faktiskt står sig skyldig till detta misstag? kan något så litet som hår ge en sån trygghet till en människa? att den nästintill känner sig vilsen för att hon inte känner igen personen i spegeln?
och det känns så verkligt utifrån när jag tittar på insidan
det är en ny höst och nya förutsättningar. och just därför sitter jag nu i en ny stad, ny lägenhet tillsammans med en gammal pojkvän. fast egentligen är han inte så gammal, han är mest gammal för mig, för han har varit min i två år. och nu ska jag cykla i väg för att se vad jag tycker om att studera på universitet.
