finafebruari

jag träffade en australiensk tjej idag, hon berättade för mig att hon har varit här i åtta månader, och ska stanna i fyra till sen går hennes visum ut. hon är här för killen hon träffade på en bar i dublin, för tre år sedan, där hon var i två dagar, kommer här ifrån. när hon åker hem till varma australien följer han med. dom har hållt på såhär ett tag. hon sa till mig att hon tycker att livet är för kort, för att inte göra något man njuter av.
hon var klok och väldigt vis, ungefär som en gammal dam som har upplevet liver och ger en vägledning här i livet när man känner sig vilsen, trots att hon inte var äldre än 22. hon gav mig svaren till alla mina frågor, och det känns så enkelt nu, för jag vet vart jag trivs som mest och vem som får hela min värld i rubbning. även om det kommer innebära offringar av möjligheter och upplevelser. kommer det vara värt det, för alla dom dära möjligheterna och upplevelserna kan jag göra och uppleva senare. tillsammans. nu vill jag bara att dessa dagar ska gå så jag kan få min värld och mitt hjärta i rubbning igen. 

Jag hade nästan glömt bort hur det känns att vara bakfull och helt slut i kroppen efter en bra kväll. Katja drog med mig till studentbar där kvällen börjades med billig äpple cider, guinness och live band.  För att fortsätta till kanske världens mysigaste pub/klubb på tre våningar med gamla rokoko stolar, stenväggar, högt i tak, levande ljus och live band. Där stannade vi tills klockan slog fem och allt stängde, det dansades till sextiotals musik, det diskuterades arkitektur, köpenhamn, bortskämda ungar och fina pojkar. Kvällen med sanslöst goda pommes på en takterrass, när klockan slog sju insåg vi att vi varit vakna i ett dygn, så det var på tiden att promenera hemåt och få soluppgången som sällskap. En helvärd första utgång på irländskmark.

jag har varit under isolering allt för länge nu, jag har tappat min mänskliga uppförelse. skrattar för mig själv åt mina egna skämt, skrattar sådär extremt högt till tv-pogram mest för att ingen annan kan höra det, och det får mig att skratta mer. jag testar och ser om jag fortfarande kan skratta alla mina konstiga djävulsskratt som jag tränar på när jag är förskyld, man får en såndär konstig och rolig röst då. och förtillfället är jag på mitt mest konstigaste och knäppaste humör och jag önskade att jag kunde få ha busen här, det vore så mycket roligare då.

Har kollat på de åtta första minuterna av wall-e, om och om och om igen flera gånger idag. Det är något speciellt med just de åtta minuterna som får mig att sitta helt stum och bara kolla. jag fryser om fötterna och funderar på hur jag ska klara vintern. imorgon börjar jag skolan, och nervositeten och förväntingarna, tror jag har gjort mig febrig.

har upptäckt en till tragedi, dom har inte pärlsocker. tänkte att jag skulle försöka hylla kanelbullensdag idag, med tanke på att irländare inte har någon aning om vad det är, så jag bakade kanelbullar utan pärlsocker. fula blev de, men ruskigt goda. jag som inte ens tycker om kanelbullar. annars har jag tvättat blåa nya strumpor tillsammans med resten av mina underkläder, så allt som någonsin har varit vitt är numer i någon blågrå nyans. annars så har jag fått det finaste brev och lista jag någonsin fått i hela mitt liv idag. nu har jag något att läsa när de gråa och regniga november dagarna kommer.

att vakna till den gråaste dagen jag varit med om på över ett halv år, gav mig känslan av det är en dålig dagen idag. molnen var så låga så man knappt såg hustagen, regnet öste ner och jag hade den där ruggiga känslan krypandes i min kropp. det var en sån dag som man vill spendera i soffan med filt, glass och fina filmer. efter breakfast at tiffany´s, beslöt jag att trotsa vädret och promenera till affären för benjerrys. för att sedan inta långkalsongerna och soffan igen. annars så har jag stryckit i en timme eller två, och bakat kanske dom snuskigaste kolakakorna jag någonsin gjort. förstår inte hur man kan leva i land som inte har vaniljsocker?

kommer ni ihåg det dära pirret som man alltid fick när man var liten och åkte berg- och dalbana på liseberg eller gröna lund? jag får det fortfarande, varje gång. det finns en väg hemma, som ger mig pirret i magen, vägen ut till bus. pirret ger mig alltid ett leende, ett leende som ger min kropp ett litet glädjerus. detta lilla glädjerus och leende får jag numer varje gång jag ska ta mig någonstans. vägarna är som en evig berg- och dalbana, fast bättre.

det är sådära friskt och kallt nu, sådär så att man inte vill ta på sig den extra tjock tröja, eller höstjackan, eller den tjocka halsduken, eller vantarna eller baskern. utan man lurar sig själv att tro att det kan vara våren som är påväg. jag tycker om det, och speciellt här, här där allt känns lite friskare och är så fruktansvärt fint, vart man än tittar ser man nya toppar av berg, nya nyanser av blommor, buskar och boskap. har spenderat dagen på irlands största national park, gått/åkt flera timmar, helt stumm av dom fina vyerna. vågar knappt blinka, för att man är så rädd att missa något av det. därför är det lite extra ledsamt att min kamera la av efter fem minuter, så att jag inte kan dokumentar mina fina intryck av den irlänska naturen. samtidigt så ger det mig en anledning till att besöka connemara än en gång. längtar redan. annars så lekte jag turistturist igår, jag gillade det för ovanlighetensskull och har därför ett tio tal kort att dela med mig av. kanske någon dag i framtiden.