Kanske för minnenas skull, kanske för kärleks skull, kanske för den kyss som aldrig lämnade min mun. ger jag det en chans till
och är äntligen man en av dom som har beställt sin studentmössa. kände att det kanske var dax, såhär efter två månader efter alla andra.
så även jag kan få ta studenten med en egen studentmössa istället för med min brors som i min dröm.
tanken på att få vänta på något, gör det hela så mycket mer spännande
det var en drömlös natt, verkligen drömlös. brukar annas få turen att ha känsla kvar av drömmarna, men ingenting idag. men just nu, gör det inte så mycket, för när jag såg på vädret sägs det att det kommer snöa på onsdag. det var länge sen jag längtade så efter snön.
vart är du mitt vinterland? du är saknad, och jag orkar inte längta längre.
första advent, en av mina favoritdagar om året. varför, ingen aning. tror att det har en koppling med att det är ett tecken på att julen verkligen är här snart, eller att man gör samma sak varje år, går i kyrkan och äter julbord med resterande befolkning som bor där i bygden. varje första advent nu i sjutton år, har vi hållt på sådär, så det är nog allt en tradition. dock skulle den traditionen ta slut iår, då de äldre tanterna inte är tillräckligt pigga för att laga mat åt bygden, det är synd, för det är en mysig tradition, trots att den är väldigt tråkig numer, det var en höjdare när man var liten och det oftast fanns snö så här års. Tyvärr, fick jag inte vara med och avsluta denna tradition, tydligen var visst min farmor ett bevis på hur de äldre tanterna börjat tappa piggheten. första advent har trots allt var fin, åtminstonde vid början och slut, det har hunnit blivit lite rödare och juligare här, det är mysigare. för nu passar julmusiken mer in, än vad den gjorde i september.
en tradition mindre
innebär att det behövs skapas en ny,
och det blir det, närmare bestämt
julklappshandlings resa till göteborg.
tradition start för den blir om två veckor
vintern har lagt sig ner att dö, finns inget mer att kämpa för. för vem ska tro på tomten om barnen inte gör det? när försvann fantasin?
det är vid sånna här tillfällen man önskar att man är en sån person som dokumenterar sin dag i bilder. det har varit full fart på de senaste dagarna. och det skulle vara fint om jag hade tagit minnen av dom i from av fotografier, men nej. sån person är jag inte. tyvärr. hade då hoppats på att bilderna skulle visa glädjen i små skuttande barn som jag har hand om på onsdagarna, hur deras glädje sprider av sig på mig, hur de får mig att inte kunna sluta le. bilderna skulle förhoppnings vis visa hur otroligt fint det var nere i göteborg och träffa elin, även hur otroligt sorlig, berörande och vacker teaterna var som jag såg i torsdags, på en och samma gång. dom skulle även visa hur mycket jag uppskattar idol fredagarna med kajsa, och hur pirret spredde sig i hela hennes hem när hennes syster skulle ta hem sin pojkvän för första gången. och hur jag tycker om att känna hur någon andas i nacken. det är mycket som jag skulle vilja att dom bilderna skulle visa. mest är det glädje, eller rättare sagt bara glädje.
tre månader kvar tills jag blir ett år äldre,
två dagar kvar tills det är första advent
mindre än en månad kvar till jul
jag ler, fast hösten når mig ända in.
när du blundar tittar jag, lite extra. för att verkligen se om det är du som ligger brevid
det är helt sjukt hur många saker jag lyckats bli beroende av på dess få dagar det faktiskt är. under mindre än vecka har jag lyckats få mitt liv att kretsa runt café world, och då menar jag verkligen det. jag som skrattat åt alla som måste skörda och ha sig på farmville och sagt att jag aldrig skulle bli sån. och att umgås med cornelia ger mig dåliga tv vanor, jag numer inte kan missa något avsnitt av paradise hotel eller mammas pojkar. hur kommer detta sluta, något som undras i mitt huvud.
annars gillas det att
det är studiedag imorgon,
då den spenderas i götet
hos elin, alltså inte jag elin,
utan en annan elin
varje dag är någons speciella dag, och i fredags var det barbapapas tur.
härmed presenterar jag:
Henry Pettry Valen Eriks Johansson Jacobsson.
(alltså den blå varelsen som gömmer sig bakom bebisvariant av tjockismys)
så länge vi båda andas, har vi en chans att krossa de drömlösa själarna.
kände att jag borde vara lite gennerös mot helgen så gav den en extra dag, och det verkade göra den gott. borde kanske börja med att göra fredagarna till en ledigdag. åtminstonde om de skulle vara som denna fredag, känna suget vid tolv och börja peppa vid två för att sedan må lika bra som på festival vid halv fyra. under efftermiddagen lyckades även min barbapapa bli döpt, äntligen. så här efter tre om inte fyra år som namnlös varelse. lördagen var inte sämre den, som spenderades med p och novemberljusen. den bra helgn slutar inte där, utan den slutar med sällskap av cornelia och ett biobesök. ett besök som slutade som alla våra biobesök, arga blickar från resterande biobesökare när de inser vilka det var som skrattade alldeles för högt och vi helt fel tillfällen. men jag gillar det.
annars har jag blivit helt fast för cafe world
och låter mina dagar planeras efter dess baktid
det dära med att gå hand i hand, känns lite överskattat med väldigt vackert.
en dålig dag, blir inte bättre när man hör att solen endast varit framme i fyra timmar under november. men den blir bättre efter lite sabina, mysteriet på greveholm, glass, ansiktsbehandling och en ikea runda. dessutom lyckades den även bli lite rolig, när det visar sig att min mor kör på ett paraply som fastnar i bilen. och efter en halv timme blev vi paraply fria. under ikea besöket hann jag bli förälskad i världens fulaste julgran, som egentligen inte är någon julgran, utan ett silvrigt pappers träd. den finns i rött också, har inte riktigt bestämt mig än, vilken av dom som ska få flytta in hos mig.
att blockera känslorna har varit en av mina specialiteter, men även den verkar svika mig numer.
och så har jag börjat lära mig att sticka, och tänk det hjälper. en vante ska det bli, eller kanske två förhoppningsvis.
Du kan få mig hur lätt som helst i en värld som är så kantig och hård som den här, en blöt mjuk kyss är det enda jag begär
i eftermiddags blev jag påmind om varför jag ogillat landet. då det är långt till bussen (närmare bestämt 3 km) och varje gång det är turen att promenera hem kommer alltid regnet lika lägligt. och denna gång var det inget undantag utan regnet verkade dock vilja regna lite extra mycket denna gång. som att ge igen, att jag inte gått där på länge.
Jag måste ut, de tror jag är besatt av filmer utan lyckligt slut
bra jobbat där elin, att glömma svenska nationella häftet i skolan. när det är imorgon bitti och sex timmar framåt. känner att det kommer gå precis som det ska imorgon. fast det kan ändå inte förstöra min glädje över att jag fick mvg på det muntliga, ibland verkar jag överträffa mig själv.
det dära med drömmar är något fint, som man borde ta vara på lite bättre. för tänk att kunna läsa dom om tio år och le. det vore inte helt fel.
äntligen har jag hittat en fin liten bok, där jag kan skriva ner alla min konstiga och roliga drömmar i. och då endast mina nattdrömmar. tänkte göra dom lite speciella och skriva ner dom, då de inte alls är lika många som mina dagdrömmar. utan att de nästan inte är några alls. det är synd. så hoppas på en ändring nu, när jag ska göra dom minnesvärda.
annars har min tanke,
förvandlats till en annan tanke.
en tanke som har samma huvudberättelse
men som bara har fått en nyvändning
jag kan inte ritkigt förklara känslan, men det är en bra känsla. det kan jag lova dig.
jag kan inte riktigt beskriva min härliga känsla i kroppen som jag har förtillfället. och det var inte något stor härlig grej som orsakade denna härliga känsla i min kropp. utan det var när jag kokade ägg precis, och vattnet hade kokat upp och det var dags för äggen att läggas i. och det bara sa POFF det var som jag vet inte vad, det sa bara POFF och ägget sprack. på något konstigt vis gav det mig som någon pirrig känsla i kroppen och jag kan inte sluta le. tror det var ljudet POFF som gjorde det.
Jag skrev orden till dig, men jag tror inte du fattade.
det har varit en bra helg, en helg med fina människor, och en helg där jag för första gången sov i mer än tolv timmar på väldigt väldigt länge. jag tycker det är stort. helgen bjöd på en riktig tjejkväll i fröken leos hus, med tacos, idol, sällskapspel, bert och massa konstigt prat. jag gillar det skarpt. den bjöd även p, samt kattvaktning med anton, där det blev att visa sina matlagningskunskaper och massa julfilm. alltså, det har varit en bra helg. trots att min tanke lever kvar i mitt huvud som förut.
annars bakar jag muffins för fullt,
inte bara choklad muffins utan även mat muffins.
tror det ska bli min nya grej.
att baka matmuffins istället för att laga mat.
vad mycket roligare det borde bli,
att både laga mat och äta.
det är bara sånt som jag tänker på; får deras blickar dig att känns dig trygg?
Jag har en röd bok, där alla mina tankar och känslor finns ned skrivna, lever dagen med samma tanke och känsla som i fredagsnatt. det verkar inte vilja bli ned skriven i min bok, får inte fram ord till det. fast det känns som att jag skulle kunna skriva dig en roman. En roman om hur allt snurrar i min skalle, om hur jag har gjort en karusell av mina känslor, om hur jag ser varje dag att världen är elak, om hur jag tappade mig nånstans där på vägen, om hur du får mig att tro att världen är det finaste som finns, om hur du tror att alla små stunder inte har någon betydelse och om hur jag tänker för mycket och stelnar till när det blir för mycket. Det finns så mycket jag vill berätta och så lite utrymme hos dig att vilja lyssna. jag kommer se hur dina ögon ändra sin syn på mig. det var mest allt och ingenting.
varför omvanldas glädjen så mycket lättare till elände, än tvärtom? det är tydligen någonting med att jag och världen inte går ihop.
du får mig att le som ingen annan, och sjunka lågt och be om mer
trots att vinterkänslan/julkänslan är som bortblåst utomhus, tassar jag omkring i långkalsonger och sockar medans julmusik spelar tyst i bakgrunden. det är en härlig känsla att kunna strosa runt i sin egna värld och fantisera om allt ifrån rosa elefanter till om livet efter döden finns. jag tycker om det, speciellt här ute på landet så här års.
annars har jag målat mig och
golvet vit prickigt medans
hallen har blivit ljus och stor
tänkt mest visa att jag trots allt har några fina sidor. och jag skrattar åt det, så om ni inte gör det, spellar ingen roll.
att hitta den borttappade känslan är svårare än vad man föreställer sig, åtminstone om det är en bra känsla.
Jag saknar ord, eller har nog mer tappat dom. och det är vid helt fel tidpunkt, för hur ska jag kunna skriva ett tal utan ord? och inte vilket tal som helst utan svenska nationella talet. och talet om relationer och starka band. och talet som skulle ha varit klart för tre timmar sedan.
jag tänker mitt tal för mig själv, och det låter bra, förvånansvärt bra. men hur ska jag kunna få det att låta lika bra i morgon, om jag inte kan formulera mig i skrift ?
det är nu jag önska att någon smart professor hade uppfunnit den dära sladden (som jag drömt så mycket om) som man stoppade i ena örat och sedan i datorn, sladden som överförde ens tänkta tanke till ord i ett word dokument. men icke..
när du säger dina vita lögner, har himlen tusen ögon.
promenaden till skolan fick mig att bli som ett litet lyckorus. för vad är bättre så här års, än att ha bra musik i öronen och gå en promenad under tiden sen höstens/vinterns första snö falla. att gå från att frysa i min vår jacka i att bli helt varm i hela kroppen, endast av att få se små små flörtkule likande saker falla från himlen. tog inte lång tid innan jag insåg att det faktiskt var snö som föll ner. och det kom bara mer och mer. därför gjorde det inte så mycket att jag faktiskt skulle ut till landet idag, för ni vet väl att det alltid finns mer snö ute på landet än inne i stan.
att skriva tal är svårare än
vad man tänker sig,
.
idag åkte jag vattenruschelkana för första gången på nästan tre år. det var roligare än vad jag kom ihåg det som. att det var i mörkret gjorde det inte sämre. det kändes lite som en dröm.
"tillsammans är man mindre ensam", fast jag känner mig ensamare än någonsin
har nu hunnit känna på november i tre dagar, och än så länge gillar jag det. har en känsla av att november inte kommer hålla sig till sina vanliga rutiner iår. men kan inte riktigt tolka känslan om den är bra eller dålig. antar det är något som kommer visa sig senare. min cykel verkar inte gilla november eller mer mitt cykellås, då det inte längre går att få upp. så numera promenerar jag överallt. vilket innebär att jag kommer alldeles för sent till skolan, för att jag inte vill kliva upp tidigare och inse att det tar dubbelt så lång tid att ta sig någonstanns, än tidigare.
har annars för mycket skolarbete
och för få dagar, för att det ska gå ihop.
De säger att om man tittar riktigt noga och riktigt länge på den mörka natthimlen så kommer man till slut få se det, ett stjärnfall.
för en månad sedan gick jag kring med höstlovs känslan i kroppen och nu är det helt plötsligt höstlovets sista kväll och novembers första kväll. och känslan är helt annorlunda mot vad den var för en månad sedan. då kroppen är helt slut och längtar lite till att få tillbaka rutinerna, för ett tag åtminstone. att sova sex personer i en dubbel säng, kan kännas trångt. och det var trångt men mysigt och min sömn var oerhört djup trots allt. fast det enda jag vill just nu är att krypa ner i min säng med åke och sova i fatt alla mina timmar som har jag tappat denna vecka. men icke, utan tänker njuta lite av landet och höstlovets sista kväll med en promenad och sällskapsspel.
det var ju trots allt halloween igår
så en bild från förra året,
som kändes nästan som igår.
