finafebruari

det var frost i dag, och jag saknar det mesta idag. när frosten börjar komma hemma, blir allt så mycket mysigare, det blir okej att tända ljus mitt på dagen, att inte gå ur pyjamasen på hela dagen, sitta inne och kolla på film med var sin glassburk i handen. och inte tala om alla höstpromenader. och visst jag kan göra precis allt det där här, men det är inte lika mysigt att vara ensam som tillsammans med någon. det är bara en vecka kvar, för ensamheten. nu tänkte jag försöka tvätta lite för att komma på andra tankar.

att vakna till den gråaste dagen jag varit med om på över ett halv år, gav mig känslan av det är en dålig dagen idag. molnen var så låga så man knappt såg hustagen, regnet öste ner och jag hade den där ruggiga känslan krypandes i min kropp. det var en sån dag som man vill spendera i soffan med filt, glass och fina filmer. efter breakfast at tiffany´s, beslöt jag att trotsa vädret och promenera till affären för benjerrys. för att sedan inta långkalsongerna och soffan igen. annars så har jag stryckit i en timme eller två, och bakat kanske dom snuskigaste kolakakorna jag någonsin gjort. förstår inte hur man kan leva i land som inte har vaniljsocker?

kommer ni ihåg det dära pirret som man alltid fick när man var liten och åkte berg- och dalbana på liseberg eller gröna lund? jag får det fortfarande, varje gång. det finns en väg hemma, som ger mig pirret i magen, vägen ut till bus. pirret ger mig alltid ett leende, ett leende som ger min kropp ett litet glädjerus. detta lilla glädjerus och leende får jag numer varje gång jag ska ta mig någonstans. vägarna är som en evig berg- och dalbana, fast bättre.

det är sådära friskt och kallt nu, sådär så att man inte vill ta på sig den extra tjock tröja, eller höstjackan, eller den tjocka halsduken, eller vantarna eller baskern. utan man lurar sig själv att tro att det kan vara våren som är påväg. jag tycker om det, och speciellt här, här där allt känns lite friskare och är så fruktansvärt fint, vart man än tittar ser man nya toppar av berg, nya nyanser av blommor, buskar och boskap. har spenderat dagen på irlands största national park, gått/åkt flera timmar, helt stumm av dom fina vyerna. vågar knappt blinka, för att man är så rädd att missa något av det. därför är det lite extra ledsamt att min kamera la av efter fem minuter, så att jag inte kan dokumentar mina fina intryck av den irlänska naturen. samtidigt så ger det mig en anledning till att besöka connemara än en gång. längtar redan. annars så lekte jag turistturist igår, jag gillade det för ovanlighetensskull och har därför ett tio tal kort att dela med mig av. kanske någon dag i framtiden.

Det är lite extra blåsigt och kyligt idag, det kryper under huden. Jag sitter i hans stickade tröja, den är stor och doftar kärlek. Den får mig att vilja komma tillbaka till linnégatan 7, där varenda centimeter av vit bomullsväv av mina lakan luktade honom. Jag hör hur regnet öser ner utanför, och ser hur fönsterglasen fylls av hårda regndroppar. Det är 28 dagar och 21 timmar kvar tills jag kan få krama och pussa honom igen, man skulle ju kunna dö för mindre.

efter dessa fyra dagar som jag tillhört familjen Kennedy, vet jag åtminstonne en sak att jag kommer aldrig skaffa mig en femårig dotter som beter sig som två. och jag kommer nog inte heller ha au pairer, åtminstonne inte mer än tre. men jag vet också att familjen Kennedy är en helt underbart fin familj som är så väldigt kärleksfulla. hela familjen är ute på massa olika aktiviteter, ridning, rugby, basket, dans. så nu är det min tur att på riktigt upptäcka Galway. men först måste jag skynda mig till stan och införkaffa mig ett paraply, har frågat mig flera gånger varför jag inte packade i något parably? men regnställ och gummistövlar det har jag allt!

tänker ingronera min bacillfyllda kropp, och leva på näsdukar och iprem. för jag har inte tid att tappa ännu en dag, så nu är det dags att bege sig till filippa där en härlig frukost kommer serveras. att sova på landet kan vara bland det bästa jag vet, att somna till katt spiningar och vakna av en kattass duttar på näsan. jag frågar mig själv hur jag ska klara mig i fyra månader utan katterna.

det är endast fem dagar kvar, tills jag lämnar detta land för irlands fina natur. jag har så mycket jag vill hinna göra, men främst hinna träffa alla fina människor som detta land faktiskt har. min kalender har aldrig varit så full planerad som nu, därför passar det sig inte min kropp har blivit bacillfylld. så dagens alla planer får ställas in, och jag får fortsätta traska runt i långkalsonger och dricka pappas snabbkur. annars så har jag förtidsröstat, fixat nytt pass, konstaterat att jag har vuxit två centimeter på 5 år, anmält mig till högskoleprovet, försökt bestämma vilken färg min kåken ska ha, och kramat allt för många hejdå kramar, eller vi ses om ett tag kramar och fler kommer det bli.