allt som vi har är stunder som den här, några stunder som den här
min kropp värker och är fruktansvärt trött, jag både sover för mycket och för lite och jag lever på olika bakelser, främst på beskvier och desire bullar. försöker packa till barcelona, har glömt bort hur varmt eller kallt 7-10 plus grader är, i min fantasi är det så varmt så att jag kan få barbent i mina klänningar. men sen får jag höra förklaringen "det är som sen höst" och mina packnings planer förstörs. så jag tänker lossas som att det är som tidig vår istället, och gå i tunna strumpyxor och hoppar alla tjocka koftor.
jag tycker du kysser väldigt bra
december och jul brukar innebära att jag svävar på moln, men inte i år. jag har aldrig riktigt hittat julkänslan, som jag annars brukar ha i kroppen från början av november, jag har aldrig riktigt spelat julmusik ordentligt, som jag annars börjar med i oktober, jag har aldrig riktigt brytt mig om att jag inte har någon adventsljusstake i mitt fönster, som jag annars är först med att välja vilken jag ska ha. det är tredje advent och julkänslan och ett härligt lugn sprets i kroppen när det åts julbord på ombergs tursithotell med en sagolik utsikt.
när du känner att ingenting spelar någon roll längre.
jag tänker inte låssas om att de senaste dagarna har existerats. trots att mina ögon fortfarande är lite rödsprängda och svullna. men jag har hunnit krama cornelia nu några gånger innan hon återvänder till norge, det är bra, och jag har äntligen börjat tycka om snön igen, det är också bra. nu längtar jag till julbak, sparkåkning och en himla massa vinter mys med brasa och spel.
jag sover längre än vad jag brukar, trots att det är sömnen jag är rädd för.
skåne var bra, för såkne är alltid bra, även om det egentligen inte är så bra. det är konstigt hur annorlunda man uppfattar allt genom att vara åskådare istället för att vara med, det är konstigt hur enkelt man kan bli ersatt. men skåne var bra, och det spelades donkey kong på super nitendo i timme efter timme tills rumpan värkte så pass att man knappt kunde sitta. ibland skulle jag bara vilja stanna där.
välkommen tillbaka mitt vinterland, du har varit saknad.
dom säger att det är flera centimeter snö inne i stan, och här har den precis börjat falla. i vanliga fall skulle jag dansa runt och sjunga av glädje. men inte idag. har åtminstone valt ut den bäst julskivan som ska få följa med mig i bilen.
du vet inte hur många nätter jag bara satt uppe och fanns till
idag är det 60 dagar sedan jag kramade cornelia senast. vi har nog nästan aldrig varit ifrån varandra såhär länge sedan konfirmationslägret i åttan. jag saknar henne, speciellt idag. det är en sån dag, en sån dag som inte är en bra dag.
Jag vill inte tänka på framtiden, det gör mig så rädd för att mista den
jag gör mest allt som jag inte ska göra. men just nu gör det mig inte så mycket. ångesten över jobbsökandet, marknadsföringen och resten av mitt liv kommer och går lite som den vill. oftast som en ovälkommen gäst. jag har svårt att göra planer, planer att hälsa på saknade vänner, planer för våren, det är svårt för allt är så oklart inför den närmsta halv året. nu ska jag fortsätta bygga hus och invänta att pontus ska ta sig ut till landet, som för övrigt är helt underbart mysigt såhär års.
Med alltför många lånade meningar, lyckas jag förmedla mina tankar och känslor.
Tankar, ingen verkan: det handlar inte längre om nutid, det handlar om framtid. Jag är trött och jag har inga ord på det här språket för hur livet känns just nu, eller hur ni känns. Alla framsteg blir bakslag och jag vänder mig om. Jag är här nu, och att det där som kallas frihet såg ut såhär trodde jag aldrig när jag kom utspringandes ifrån femvåningsskolan i juni. Och att inte veta åt vilket håll jag ska gör situationen bara svår. Så nu står jag här, med ena foten utanför, med en själ som svajar, med en lust som är lätt att tappa och med ett för tjockt lager hud måste jag resa mig upp igen. Det är dags att börja forma livet. Fyra månader senare är jag tillbaka på ruta ett.
där allt förändras fast ingenting händer
julskyltningen har börjat här, och jag har börjat packa ner mina saker i mina väskor. jag är ett telefonsamtal ifrån att kanske få en ny familj, jag är tre dagar ifrån att vara hemma. vet mest verkar in eller ut.
en klump i magen och ett konstigt humör
jag har gjort en himlans många listor denna veckan, för- och nackdelar, vilka är mina alternativ, vilka jobb finns att sökas och en himla många fler. annars är jag högst besviken på 3D filmer, jag gillar iden med glass på bio, jag försöker hitta en ny familj eller nått, jag lämnar landet för ett en obestämd tid, för att försöka hitta nån viss balans i livet, och för att pussas. jag är inte helt redo att lämna galway och männsikorna jag träffat än, men jag kan inte vänta en sekund på att få komma här ifrån. ovisheten är stor, och möjligheterna många. jag ogillar beslut och min obalans.
.
solen har lyst så starkt idag, att jag blev tvungen att ta av mig jackan. och det är sällsynt, för här är jag kall som en isbit. det var fint, och för några timmar kändes det som vår. jag och angelica gick på arkitektturer och kollade på fina byggnader. nu sitter jag här med världens kramper i magen och inser att de inte kommer gå över. så jag får hoppa mina planer att gå ut och dans med resten av au pairerna och istället kolla på film och äta upp den sista ben&jerryn som blev kvar sen filmkvällen med Katja igår.
hur hamnade jag här, vad blev fel på vägen?
klumpen i magen har försvunnit och lämnat ett hål efter sig. vet inte vilken känsla av de är bäst? allt är ute i luften och man tassar lite extra försiktigt. det som en isbit åker runt i mitt blod och fryser allt den kommer åt. hur kommer man vidare? jag vill bara att dagarna ska gå. och jag äter mig mätt på torra kolakaker, dom har visst glömt att jag behöver mat mitt på dagen. för all mat är slut och de gav de sista mackorna till hönsen imorse.
helst av allt skulle jag bara vilja ge dig världens hårdaste örfil. bara för att se om det går att rubba din naiva blick.
att försöka skriva uppsats om marknadsföring är aldrig roligt och enkelt, det är speciellt inte enkelt att skriva det på engelska också. tankarna och dagarna är fortfarande inte mina vänner, så katja tar med mig ut på mat och bio ikväll, bra där. vattenledning är trasig så något lyxigt som dusch, blir det inte. tur att det är mörkt på kvällen och på bion.
Jag vet hur det känns att att dansa runt i ett lyckorus, jag vet hur det känns att vilja springa ifrån sin otillräcklighet.
när ord inte räcker till för att beskriva den outhärdliga smärtan. när viljan inte länger brinner, när hoppet sakta börjar avta och allt är känns så outhärdligt svart. känns det bra att ha holly sovandes här brevid. holly som har varit min bästa vän de senaste dagarna.
Jag tar ett andetag och det är nästan allt för bra.
idag är det den åttonde oktober och idag skulle jag egentligen ha åka till london, men istället vaknade jag upp med känslan om att det var snö utanför mitt fönster. helt ologiskt och fel, i ett land som inte får snö, och i ett land där jag har varit i en månad, på måndag. det är konstigt hur allting ändrar sig med tiden.
jag såg en ko dö idag, en ko som gick med de andra kossorna påväg till en annan hage. han bara föll ihop, han låg där på vägen med öppna stirrande ögon, det såg inte ut som han fanns kvar där längre, han såg helt tom ut, som om han vore uppstoppad. jag var tvungen att gå förbi, mitt hjärta hoppade över slag min min blick mötte de strirrande döda ögonen och straxt därefter brast jag i gråt.
du vecklar ut en karta och styker ditt pekfinger längs en uppsättning utvägar
hemlängtan hänger kvar ännu en dag, första säsongen av glee är avklarad och kommer behöva en ny verklighetsförträngar tills säsong två kommer hem. och choklad börjar bli min dagliga vän. ska försöka göra dagen lite bättre med att gå till stan och fika med jennie och angelica.
att fika med en vän och bli räddad av en taxichafför, är nog det enda bra med dagen idag.
är helt slut och längtar hem. det tar på krafterna att springa hem i regn med famnen full av grejer, efter att bussen och påsarna gått sönder. varför har ett land som det regnar i större tiden av året papperspåsar och inte plastpåsar? och att missuppfatta dagensplanering och behöva springa till skolan, där min koncentration var på max för att försöka hänga med i allt, och att sedan försöka vara trevligt och hitta på ideer till en bok tillsammans med en tio åring. det tar på krafterna speciellt när man egentligen helst av allt skulle vilja vara i ett annat land, i en annan stad, i ett annat hus och med en annan person.
Våra tunga hjärtan slår samma slag som de slog igår.
det är femton grader och strålande sol, ändå fryser jag mer än någonsin. annars har jag äntligen börjat drömma igen, det var länge sen sist. har saknat dom.
hur känns det att vara offret i något bottenlöst?
det var frost i dag, och jag saknar det mesta idag. när frosten börjar komma hemma, blir allt så mycket mysigare, det blir okej att tända ljus mitt på dagen, att inte gå ur pyjamasen på hela dagen, sitta inne och kolla på film med var sin glassburk i handen. och inte tala om alla höstpromenader. och visst jag kan göra precis allt det där här, men det är inte lika mysigt att vara ensam som tillsammans med någon. det är bara en vecka kvar, för ensamheten. nu tänkte jag försöka tvätta lite för att komma på andra tankar.
Min bröstkorg värker starkt, jag hoppas på hjärtinfarkt. Om hundra år är alla döda ändå.
